Än idag är det de individuella projekt jag genomförde under studietiden på KY-Akademien mellan 2009-2011 som ligger mig varmast om hjärtat. Dels för att de har en djupare personlig betydelse för mig än många av de uppdrag jag utfört åt andra. Men framförallt för att man på den tiden hade möjligheten att engagera sig fullhjärtat i projektet, utan störningsmoment och med total kontroll på varenda detalj i arbetsprocessen. Detta är ett av de projekten, det sista vi gjorde innan sommarledigheten 2010. För min del blev det en musikvideo till Foo Fighters-låten Word Forward.

Redan ett par månader innan klassen satte igång med sina projekt hade jag bestämt vad mitt skulle handla om. Jag hade redan gjort ett intro till videon, och storyn fanns klar i mitt huvud. Det skulle bli en mörk video till utseendet, och innehållsmässigt skulle det vara en hyllning till Foo Fighters och sångaren Dave Grohl. Undertonen skulle vara att man aldrig ska sluta drömma, och i mitt fall handlade det om drömmen som rockstjärna.

Skissintro mars 2010

Med hjälp av andra Foo Fighters-texter (i samma maner som i introt) skulle jag föra storyn framåt, och kuriosa var en viktig del av videon, eftersom det skulle addera djup och göra videon mer intressant för inbitna fans. Men när jag inte hittade någon lokal som motsvarade mina förväntningar antog videon en annan form.

Plötsligt hade inspelningsplatsen jag valt ljusa träväggar istället för mörka betongväggar, som jag ursprungligen hade önskat hitta. Den lilla baracken i anslutning till den nedlagda isfabrik(!) som Johan Lindhe tipsat mig om, var ändå så pass charmig att jag inte kunde låta bli att filma där. Jag bestämde mig för att försöka inkorporera texterna i videon istället för på separata plattor, och desto ljusare mitt filmade material blev, desto mörkare blev tankarna kring storyn.

Låttexten, som handlar om Daves barndomsvän Jimmys plötsliga bortgång, fick mig att tänka på mina drömmar under uppväxten. Drömmen om att bli fotbollsproffs, som trots att jag när jag var 14 bänkades i varje match för glesbygdsgänget RiVi IF, levde kvar ytterligare ett år innan jag lade skorna på hyllan. Rockstjärnedrömmen, som borde ha grusats när tre av fem medlemmar i vårt gymnasieband The Edward Stories hellre ljög ihop berättelser om Ikea-besök och släktmiddagar istället för att repa, lever konstigt nog fortfarande kvar någonstans i bakhuvudet.

Dessa tankar ledde till att videon, som var väldigt ljus till utseendet, fick väldigt mörka undertoner. Att det är dags att vakna upp från sitt dagdrömmande och börja kämpa aktivt för att nå sina mål, istället för att bara fantisera om det. Foo Fighters-texterna på väggen berättar, samtidigt som jag lever ut rockstjärnedrömmen, om hur drömmarna sällan leder till annat än tankar om otillräcklighet. Även om de hjälper för stunden.

Hela processen, från det att jag filmade den första bildrutan tills dess att videon var helt klar, tog två veckor. Under den tiden lärde jag mig väldigt mycket om att filma, tracka, keya, rotoscopa och allt det där jag skulle få en oerhörd nytta för (och bli betydligt mycket bättre på) framöver i mitt yrkesliv. Det var långa dagar och sena nätter, men det var ett fantastiskt givande projekt, och jag njuter fortfarande varje gång jag ser videon. Det ligger mycket jobb bakom all kuriosa och jag hoppas att Dave, Nate, Chris, Pat och Taylor själva får se videon en vacker dag. Kanske får jag spela låten tillsammans med dem nästa gång de spelar på Wembley?

Kanske har du redan tröttnat på att läsa om projektet, kanske har du hoppat hit ner utan att läsa och vill inget hellre än att se videon. Oavsett så hoppas jag att du tittar på den och att du efteråt ger dig fan på att uppfylla dina egna drömmar. Jag drömmer nuförtiden om rikedom och evig lycka, vilket känns ytterst troligt när man har en stående Lotto-rad och en underbar flickvän. Men framförallt drömmer jag om att beröra människor genom filmerna jag skapar. Och den drömmen ger jag inte upp förrän den är uppfylld.