Klockan är fyra på morgonen. Solen har inte ens funderat på att stiga upp, och du vill inget hellre än att ligga kvar i sängen. Motvilligt drar du dig upp och försöker intala dig själv att det kommer vara värt det. Du packar in utrustningen i bilen, plockar upp din kollega, och kör ut från stan, ut i naturen. Sjön ligger spegelblank och det enda du hör är löven som prasslar, och dina egna, djupa suckar. Kommer det vara värt det? Klockan har inte ens hunnit bli fem.

Ni paddlar ut på sjön i en liten roddbåt. Musklerna har ännu inte vaknat till liv, och det går frustrerande långsamt. Målet verkar hela tiden flyta längre bort. Plötsligt kan man ana en solstråle, och det är inte kollegan som ror båten som skiner upp. Han är nästan lika trött som du. Van att gå och lägga sig vid den här tiden. Men han kämpar. Förhoppningsvis kommer det vara värt det. Du sätter igång kameran och hoppas att tröttheten inte kommer lysa igenom.

Plötsligt har ni kommit fram till målet. Ljuset har hunnit ikapp er, och solen kan knappt vänta på att få värma era frusna kroppar. I väntan på solen får en Delicatoboll duga som sällskap. Klockan närmar sig sex. Smaken av socker och smör får dig att tänka att allt är värt mödan. Röster hörs i fjärran. Ni glider närmare land. Skor mot gruset, någon skrattar. Hur kan något vara kul klockan sex på morgonen? Du tar en tugga till. Ut ur skogen kommer tio personer springande i färgglada kläder och skor. De har tryck i stegen, och du undrar om de någonsin varit trötta. Du är glad att du befinner dig bakom kameran. Föreställningen kan börja.

Fem timmar, åtta Delicatobollar och ett par envisa regnskurar senare är du övertygad. Det var värt det. Två månader senare får du det bevisat för dig av ett hundratal entusiastiska gäster på releasefesten för filmen. Det var verkligen värt det. För många öl senare går du upp strax innan sju och åker till jobbet. Det känns inte värt det. Du skriver en text om hur det var att spela in en film tillsammans med NatureFitness och Ewear, och hur det var att se den premiärvisas på en nattklubb tillsammans med människor du älskar. Du inser att du har världens bästa jobb ibland, som gör att du får möjligheten att jobba med fantastiska företag och underbara människor. Du tackar gudarna för att det finns människor som Oscar Rydelius, som gör att din och din kollegas film lyfter flera nivåer med hans fantastiska musik.

Du inser att klockan slagit tolv, och att din kollega antagligen fortfarande sover. Du blir avundsjuk på honom för det, och tänker att du kanske ska unna dig en sovmorgon imorgon. Även om det ibland kan vara värt att gå upp tidigt, så inser du att det nästan alltid inte är det.