Barn är dumma. Det är väldigt lätt att lura barn av den anledningen. Men det är av samma anledning som jag ofta har svårt att ”umgås” med barn. Fördelen med att umgås med vuxna är att man (oftast) kan resonera med dem, och de flesta vuxna människor har förmågan att förstå sig på samband, och orsak och verkan. Det har inte barn. Barn ser också rakt igenom en, och är sällan rädda att med kroppsspråk eller i ord förklara att de tycker att man är dum i huvudet. Vilket så klart är väldigt frustrerande, eftersom man vet att barnet ifråga är mycket dummare än en själv.

Häromdagen kom jag att tänka på hur dum jag själv var som barn. Jag antar att alla funderat kring det någon gång, men kanske inte vågat berätta det för någon annan, eller ens vågat erkänna det för sig själva. Och jag menar inte dumhet som en följd av att vuxna aktivt lurat en, som med Jultomten, Påskharen, att man kan förbli pittögd om man skojar om det, Tandfen, fyrkantiga ögon som följd av för mycket TV-tittande, Jesus, att man får kramp om man badar direkt efter maten, osv. Nej, jag menar den rena dumhet som föds i ens egen hjärna, utan hjälp utifrån, som man sedan tar som en självklarhet i flera år, innan man växer upp och inser att man bara varit korkad. Nu ska jag redogöra för några av mina minst stolta ögonblick.

Enter Sandman-syndromet

Detta gäller inte bara Enter Sandman, utan alla låtar som avslutas på samma sätt som den, med en fade out. När jag introducerades för Metallica av min bror i början av 90-talet smög jag ofta in på hans rum och lyssnade på mina favoritlåtar, och Enter Sandman var en av dem. Jag tyckte dock att det var tråkigt att jag aldrig fick höra slutet på många av låtarna jag lyssnade på, eftersom de tystnade innan låten var slut. På radion maskerade de detta genom att börja prata innan låten tystnade, och jag undrade länge vad man behövde göra för att få höra resten av låten. Några år senare gick det upp ett ljus för mig, när jag insåg att detta tydligen var ett vanligt sätt att avsluta låtar på.

Rymdsemester

När Kristoffer, min två år äldre bror, gick på lågstadiet så fanns det en kille i hans klass vars pappa kom från USA, som jag förstod låg långt långt bort. Så långt, tänkte jag, att det måste vara en annan planet. Jag minns att jag avundades honom för att han fick åka rymdraket när han skulle hälsa på sina släktingar över sommaren. Fram tills dess hade min enda utlandssemester utgjorts av en bilresa genom Europa, men jag insåg senare att kontinent inte var detsamma som planet, och att flygplan inte var rymdraketer.

Saddam Hussein as himself

Detta är ett av de mer pinsamma ögonblicken i mitt liv, eftersom det hände när jag var lite äldre, och uppenbarligen inte hade koll på världspolitiken eller Hollywood. Jag har alltid gillat film, och mina favoriter när jag var i tio-tolvårsåldern var Hot Shots-filmerna, med den då inte fullt så utflippade Charlie Sheen i huvudrollen. I mitten/slutet av 90-talet hörde jag på nyheterna om konflikten mellan USA och Irak, och relationen länderna emellan tycktes bara bli sämre och sämre. Min syn på det hela var enkel: Varför hade inte USA passat på att fängsla Saddam Hussein under inspelningen av Hot Shots 2? I eftertexterna till filmen står det nämligen ”Saddam Hussein – Himself”. Goddag, yxskaft.

Det finns säkert oändligt många fler dumheter som skapats i mitt huvud, både under uppväxten och nu på senare år, men det är de tre ovanstående som jag minns bäst, och som jag tror spelar i en egen liga när det gäller dumhetsfaktor. Men visst, jag trodde att X2000 körde i 2000km/h när SJ började trafikera järnvägarna med dem. Och att det var Johnny Depp som spelade den mexikanske storebrorsan i Independence Day, så det är lite upp till var och en att avgöra.

Hur dum var du som barn?

Kommentarer